Peter

Kåsören

I en upplyst bergtunnel, vid så man kan köra lastbil i den, hör man ett dämpat ljud av röster. Runt en krök kommer ett 15-tal personer i arbetskläder på väg till ”jobbet”. Gruppen går igenom en port och svänger runt ett hörn och kommer ut i en mycket stor hall, en berganläggning någonstans, som det inte får finnas några bilder från.

Hallen är ganska dunkelt upplyst av armaturer i taket, många meter upp. På golvet i hallen står slipvagnar och kraftigt dimensionerade stålvaggor för att ta upp fartyg. I taket hänger traverskranar i bjärta färger, och från vinschtrummorna hänger grova krokar i lyftvajrar.

Först verkar hallen tom, men när man kommer längre in upptäcker man ett fartyg, som först är nästan osynligt, eftersom kamouflagemålningen M/90 är i perfekta nyanser för att hon ska smälta in mot bergväggen i bakgrunden. Men där ligger HON: R142 Ystad, med sitt vackra slanka skrov i en av vaggorna. Och gruppen är i verkligheten en stor del av hennes besättning, som under några vårveckor ger henne all den omsorg hon är värd. På nära håll är hon STOR, 43 meter och 230 ton inger respekt. Det är dessutom ungefär 7 m upp till däck när hon ligger i sin vagga.

Efter en snabb fika med arbetsfördelning, fylls fartyget och hallen av ljud och liv: man hämtar verktyg och ungefär hälften kryper ner genom luckor i däcken till utrymmena under. Här börjar ett febrilt hackande på rosten som måste bort från stålet. Dammsugare susar, nålpickor, ett slags tryckluftsdrivna stålborstar, rasslar mot stålet och förvandlar rosten till damm, som försvinner in i dammsugarna. Apparater och tankar monteras bort från sina fästen för att ses till, och för att frilägga skrovet under för att rensas från rost. Luften inombords fylls av målarfärgsdoft när alla nyrensade ytor snabbt måste rostskyddas.

Ute på däck och i hallen hörs det dova mullret från traverskranarna, dånet från högtryckstvättarna och rasslet från vinkelsliparna när gammal färg avlägsnas. Gnistregn sprutar när gamla offeranoder skärs bort för att ersättas med nya. Allt blandas med spröda varningstjut från skyliften där två ur besättningen tvättar och rensar bort flagnad färg högt upp på skrovsidan.

Vår fina dam är värd all omsorg och underhållskärlek, och det får hon allra bäst ”hemma” på varvet där hon var regelbunden gäst under tiden med tretungad fana i aktern. Nu, med rakkantad civil svensk flagga i aktern är hon fortfarande ett aktivt fartyg som regelbundet far ut på Östersjön, men vi som pysslar om henne är två till tre gånger äldre än de unga alerta som var hennes besättningar förr. Och vi i besättningen tvingas konstatera att det är väldigt trångt, men väldigt spännande och roligt göra det tunga varvsjobbet på riktigt. Det är nästan svårt att fatta hur konstruktörerna kunde krångla in så mycket apparater på den trots allt minimala volymen som skrovet utgör. Och vi fixar väl inte jobbet lika snabbt som våra yngre föregångare gjorde, men vi kostar på oss att ändå vara noggranna och omsorgsfulla, speciellt med tanke på att vi bidrar till att bevara ett unikt fartyg, som på sitt sätt står för det bästa vi kunde skapa under det kalla kriget, med en slagkraft och räckvidd som inte funnits varken före eller efter.

För att spara tid och minimera springet ut och in i anläggningen, har vi vår egen fartygskock med oss. Han fixar ständigt nybryggt kaffe, the och fikabröd, så man kan snabbfika när det råkar bli någon minuts väntan på att en maskin blir ledig, till exempel. Och mitt i denna röra, och under oerhört primitiva förhållanden, med folk bokstavligen krypande mellan benen med verktyg och prylar ordnar han lunch som inte på något sätt står en ordinär lunchrestaurang efter. Snarare överträffar.

Resultatet när varvsveckorna är avslutade, blir ett fartyg i toppskick, som med stolthet och glädje kan låta allmänheten få se, känna och uppleva vilket fint stycke fartyg som skapades med deras skattepengar. R142 Ystad är en BEST i ordets rätta bemärkelse, Flottans motsvarighet till Flygvapnets best AJ 37 Viggen. Båda hade samma attackbeväpning, förutom att R142 Ystad dessutom kunde skjuta torpeder och fälla minor. Allt för att skydda oss från den invasion som alltså inte blev av.